Normal homosexualitet

Jag måste återvända till samtalet om homosexualitet igen. Lyssnade på ett föredrag av en kristen broder som menade ett homosexualitet inte var förenlig med kristet liv eftersom det inte var naturligt. I debatten ställdes frågan om vad som gjorde en människa homosexuell. Naturligtvis kom de vanliga försöken till förklaring fram: sociologi, felaktig hormonell besprutning av fostret, övergrepp, psykologiska orsaker, ofta fobi för det andra könet osv.

Sanningen är att man inte vet.

Orsaken till att man inte vet är att frågan är felaktig. Vi tror att det finns en biologisk sexualitet som liksom är "original - och normal". Därefter finns det förvrängningar av det "normala"såsom bisexualitet och homosexualitet. Man utgår alltså från att det finns en "paradisisk sexualitet" såsom Gud skapat den - såsom skapelsen tänkt . Men saken är den att något sådant urparadis där människan en gång monterades som en fullkomlig människa aldrig funnits. Homosexualitet har därmed alltid funnits och kan inte sättas in på en skala om förvrängningar kring det "ursprungliga". Homosexualitet bara finns som en del av den biologiska mångfalden, liksom blåögda, brunögda, vänsterhänta och människor med stora öron.

Det kan låta självklart - men är det långtifrån i många människors tänkande. Homosexualitet är ingen abnormitet - det är vanlig sexualitet - inget annat...

Julkrubban splittras i tusen bitar

Visst är det väl underligt att man inte i något av breven i NT talar om Jesu födelse. Eftersom födelsen enligt Matteus och Lukas är så spektakulär borde ju något av dessa händelser nämnts i något sammanhang.

Inte heller det tidigaste evangeliet eller det senaste talar om Jesu födelse.

Den enda profetian om Jungfruns havandeskap finns i Jesaja och är en trolig felöversättning från hebreiskan till grekiskan där ordet ung flicka översätts med jungfru. Det verkar också vara denna översättning som Matteusevangeliets författare och Lukasevangeliets författare hänger upp sina tankar om Jesu födelse på. Det är inte mycket.

Till detta kommer att stilen på födelseberättelserna - för de är ju två ganska olika berättelser - är skrivna i någon slags högtravande symboliks stil. Det är snabba, ganska överdrivna penseldrag som författarna målar med.

Matteus låter Jesus födas hemma i Betlehem, tryggt och varmt - men drar till med Stjärnor, stjärntydare, flykt till Egypten - Det är Josef som får besök av ängeln, inte Maria. Familjen är bosatt i Betlehem, men p.g.a. politiska problem får man efter flykten bosätta sig i Nasaret.

Lukas kontrar med att ängeln först besöker Maria i Nasaret - där de nu plötsligt bor. Hon hälsar på sin släkting Elisabeth och brister ut i gammaltestamentligt inspirerad lovsång - inte olikt Miriam, Moses syster när de kommer över Röda havet.
Kejsar Augustus har pålyst en skattskrivning - och varje jude måste återvända till sin hemstad. Josef som var släkt med David sedan tusen år tillbaka (Snacka om att hålla reda på släkten) fick träffa hela släkten i Betlehem. Eftersom David hade tusen fruar och de flesta säkert gav barn, som gav barn som gav barn under tusen år, borde det varit en enorm tillställning i Betlehem - inte undra på att det var trångt - och man kan fråga sig hur Josef nu fick låta den höggravida Maria vandra hela vägen till Betlehem eftersom hon nu var bosatt i Nasaret..
Lukas har struntat i stjärntydarna och stjärnan och istället kallat in några herdar som fick möta hela den himmelska änglakören under sitt nattpass.

Jesus blir omskuren i templet, vilket torde vara ovanligt, och där får han träffa Symeon - och inte minst Hanna. Hanna var gammal - och dessutom tillhörde hon en utdöd del av Israels folk, hon kom från den utplånade Ashers stam som nu plötsligt verkar ha uppstått från de döda.

Vi får enligt Lukas också följa med den tolvårige Jesus till templet då familjen återigen besökte Jerusalem - och nu briljerade Jesus med sin kunskap - fastän han tillhörde de fattiga, trots att han inte blivit religiöst myndig - också detta är Lukas ensam att berätta om.

Det underliga är att vi så sällan ser att Jesu födelse är två olika berättelser. Vid julkrubban låter vi dem smälta samman till en enda berättelse som kryddas med kameler och en ensam oxe i stallet.

Det är så mycket som tyder på att dessa berättelse inte skall förstås bokstavligt. De utgör den fond mot vilken Jesusgestalten senare målas. Varför är vi så rädda att förstå det? Varför måste vi få nutida kristna att acceptera underligheterna kring Jesu födelse som historiskt sanna när så lite talar för att de är det? De är ju talande berättelser i sig?

Om vi menar att de är historiskt sanna ställer de fler frågor än de besvarar - vad skall vi då svara när folk undrar om vi är kloka i huvudet som tror att detta är historisk sanning? Eller är det något jag missat?

Jesu pappa?

Debatten om jungfrufödseln blossar upp med jämna mellanrum. Måste man tro på den - och i så fall hur?

Under den tid i livet, då jag tänkte att den kristna tron var ett slutet system av finurligt uttänkta sanningar som aldrig motsade sig eller gick att intellektuellt ifrågasätta, förstod jag jungfrufödseln som en absolut och logisk konsekvens av Guds människoblivande. Maria var jungfru och födde utan föregående samlag eftersom han som skulle födas var 100% människa och 100% Gud - han var ju född och icke skapad av samma väsen som Fadern. Skulle Jesus bli till genom ett vanlig samlag skulle det innebära att Gud i så fall skulle komma in i Jesus senare. t.ex vid dopet - och den dogmen har ju kyrkan förkastat, så på det sättet kunde det inte ha gått till.

Visserligen är det ett litet problem med Jungfru Marie delaktighet i syndafallet. Under antiken., fram till 1800-talet förstod man ju kvinnan endast som en kruka som mannen planterade sin säd i - men när vi  upptäckte att kvinnan hade ett ägg - och på det sättet bidrog med sitt kött till det nya barnet, skulle det ju innebära att lite syndfullhet skulle kunna komma in i Jesus också - men katolska kyrkan löste det ju åt oss genom att införa dogmen om Marie obefläckade avlelse - så var det problemet löst.

Men ju längre jag levt i kyrkan desto underligare blir detta dogmastiserande - och så ojudiskt.

Jungfrufödseln var ett begrepp under antiken som innebar att man ville särskilja personen som fötts från andra personer. Jungfrufödseln var ett sätt att hedra personen och påvisa att han var större än hans biologiske fader - han var av gudomligt ursprung.

Kan man inte tänka - utan att egentligen ta ställning till hur Jesu konception gick till - att syftet med jungfrufödseln inte är att beskriva biologi utan något annat - något som handlar om att beskriva den person man talar om i en annan dimension.

Kanske ville Matteus (och till viss del Lukas) beskriva Jesus som något större än de romerska kejsarna, större än Alexander den store, större än en del gudar i den hellenistiska kulturen - de var ju också ofta födda av jungfrur. Men Jesus är större än de - till och med stjärnorna på universums himmel bockar sig för honom!

Jesu födelses mysterium - och fundamentalismen

Vad är det vi tror på egentligen? Är det Bibelns ord, är det kyrkans dogmer, är det min kulturs tolkningsnycklar, är det min egen erfarenhet? I ärlighetens namn måste man nog säga att det är en blandning av dem alla.

För de flesta är detta nog inget problem eftersom vi måste ha en närhet och en distans till alla dessa faktorer.

Hos den oreflekterade delen av kristenheten är det dock ett problem. Till denna kategori lägger jag både dem som är traditionskristna av bara farten - men också många av de konservativa rörelserna. Jag känner dem väl. Problemet uppstår i den stund då man inte tror att alla dessa faktorer påverkar mitt sätt att tro. Plötsligt har man fått för sig att man har en objektiv syn på bibeln, på dogmatiken, på kyrkans lära - och att man alls inte är påverkad av den kultur man lever i just nu. Det är ur denna dumhet som fundamentalismen hämtar sin näring.

Jag låg i går kväll och funderade på Jesu födelseberättelser. Det finns bara två - och de är väldigt olika. Matteus hävdar att Jesus är till genom den helige Ande utan att Josef eller någon annan man legat med henne. Lukas öppnar för helt andra tolkningar då han konstant kallar Josef för Jesu far. Enligt Matteus bor de i Betlehem och flyttar först efter Egyptenflykten till Nasaret - men i Lukas bor de i Nasaret och skattskrivs i Betlehem och enligt Lukas är de aldrig i Egypten.

Jag tänkte fundera några bloggar på Jesu födelseberättelser... och samtidigt fundera på hur vi trosmässigt håller oss till dessa - och vilka konsekvenser det får...

...det är nog lite homofobiska vibbar i luften trots allt...

Det slog mig hur absurt vi ibland tänker om saker och ting. Samtalet rörde sig kring homosexualitet och kristen tro. Man menade att man på Jesu tid visste om homosexualitet såsom vi känner den i dag. Jag tror både det stämmer och inte stämmer, men det har jag redan redogjort för i tidigare bloggar.

Det som blev så tydligt för mig var vilken betydelse man gjorde av just detta att man eventuellt tänkte om homosexualitet som långvariga relationer. Min meningsmotståndare hävdade att detta betydde att vi idag inte kunde göra en annan tolkning av ärendet än att homosexualitet bör fördömas i den kristna kontexten..

Men hur kan man tänka så?... vi har ju ändrat förhållningssätt med självklarhet i alla andra lägen; kvinnosynen i GT och på Jesu tid stämmer ju inte riktigt överens med den vi i normala sammanhang har i dag. Kvinnan är inte en halvmänniska - hon har samma värde som mannen har i vårt samhälle. Det hade hon inte på Jesu tid. Även om Jesus och Paulus försöker lyfta upp kvinnan gör man det ändå inte riktigt hela vägen ut. Man tar fortfarande hänsyn till den rådande kulturen.

Samma sak med barn. Det är inte längre människor i vardande - de är fullvärdiga människor. Det finns massvis med exempel på saker vi tolkar om i vårt samhälle. Varför inte frågan om homosexuella?

Orsaken till att vi har en annan människosyn i dag beror ju på att vi vet mer, har djupare insikter i vad det är att vara människa. Om detta gäller barn, kvinnor, slavar, förhållandet till aga, till människor som spelar teater, till soldater o.s.v. - varför gäller det inte då homosexuella? Vi vet ju mer i dag om vad sexuell identitet är än man gjort tidigare - till och med mer än man visste på sjuttiotalet då homosexualitet fortfarande klassades som en sjukdom i Sverige. Varför blir den antika världsbilden och människosynen plötsligt i det sammanhanget gällande - när vi fritt tänker annorlunda om alla andra områden.

...det är nog lite homofobiska vibbar i luften trots allt...

Att plocka Bibeln ur den antika lådan

Den högutbildade konservativt kristne mannen fick frågan om han trodde att berättelsen om Jona i valfiskens buk hade hänt rent historiskt sett. Han tvekade en sekund och svarade: Eftersom Jesus trodde att berättelsen var sann tror jag att den är sann!

Det slog mig i det ögonblicket hur fel det kan bli när vi försöker vara trogna Gud och skriften och samtidigt kopplar bort vår hjärna.

I dag är det väl i princip ingen som tror att man kan leva i en fisks mage i tre dagar och överleva - man tar för givet att detta är en sedelärande berättelse - en mycket god berättelse, men ingen historisk händelse.

Ändå är den intervjuade mannens inställning inte helt ovanlig.

Det verkar som om vi inte riktigt kan transformera över evangeliets kärna till vår tid och vår världsbild. Det vi istället gör är att vi tvingar in nykristna människor in i en antik världsbild. Vi bjuder in dem i en fascinerade värld av symboler och bibliska kopplingar mellan nya och gamla testamentet, de får åka med en stund på kyrkohistoriens tåg och se hur dogmer och troshjältar växer fram. Därefter går man tillbaka till sitt vanliga liv med en helt annan världsbild - och man ser inte den gigantiska krocken mellan dessa världar.

Det kan se ut som så: När man läser skapelseberättelsen tar man för givet att det funnit ett urtillstånd som var gott och som människan genom att äta av frukten i paradiset trasade söner och därför blev utkastade ur paradiset - men sedan går man ut ur texten och in i vår verklighet och då är det naturligt att man accepterar evolutionsberättelsen som i sig säger att det aldrig har funnits ett fullkomligt urtillstånd där allt var bra. Ändå bygger frälsningsteologin mycket på just fallet från denna goda urskapelse.

Vi gör så gång på gång. När vi läser bibeln tillåter vi helt andra logiska principer i den religiösa tankevärlden gälla än i vårt vardagliga liv. Många kristna tro att det måste vara så - men det beror egentligen bara på att vi inte kunnat översätta texterna till att vara användbara i dag - vi har inte kunnat lyfta ur dem ut den antika lådan för att se att de har relevans i vår tid.

Jag tror att kristen tro blir mer och mer irrelevant om vi inte lyckas med detta.

Det finns två felaktiga sätt som kristna reagerar på dessa tankar har jag märkt. Antingen stänger man in sig i den antika tankevärlden och vägrar låta tidens påverka tolkningen. Detta är den sk konservativa linjen  - om verkligheten inte stämmer med mallen är det inte mallen det är fel på utan verkligheten - därför är det lättast att förneka verkligheten.

Den andra sidan är att låta allt bara bli intetsägande utsagor om livet - tolkningsbara dikter som bara får relevans för individen som läser dem. Det är heller inte en fungerande väg att går. Bibelns skrifter är kyrkans skrifter - de är satta i ett sammanhang som vi tror Gud har lett - det har gett oss dogmhistorien, liturgihistorien, och kyrkohistorien. Att källkritiskt granska texterna gör dem inte mindre relevanta - men det hjälper oss att se på vilket sätt vi skall ta dem med in i vår tids verklighet - så att de får den relevans som de skall ha.

Bibeln är ju Guds ord - det måste vi ta allvarligt och studera och bruka och debattera. Men vi skall inte tro att vi tar Guds ord på allvar om vi kopplar bort våra hjärnor och inte gör vår läxa; att översätta dem in i vår tid så att evangeliets ljus får lysa också över vår tid.

Jesus och homosexualiteten

Jesus och homosexualiteten då? Det blir ett kort kapitel. Saken är den att han säger inte ett ord.

Vi kastar oss in i epistlarna då... Vi tar ställena ett efter ett:

Romarbrevet 1:24 - Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.
Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.

Jag kan tycka texten talar för sig själv. Det är ganska tydligt att det här handlar om heterosexuella människor som idkar samlag med människor av samma kön då de går in under hedniska riter där man försöker behaga den hedniske guden genom sitt sexande. Detta tycker Paulus inte är bra - och något som varje jude skulle vara emot. Det handlar därmed inte ett skvatt om det som vi idag kalla homosexualitet... detta är bara sex med det egna könet i rituella syften.

1 Kor 6:5-11 - Ni borde skämmas! Finns det då ingen bland er som är klok nog att döma mellan två kristna bröder? I stället processar broder mot broder, och detta inför otroende! Redan det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför finner ni er inte hellre i en oförrätt? Varför tar ni inte hellre en förlust? I stället vållar ni andra orätt och förluster – era egna bröder. Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike. Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.

Också här handlar det tydligt om missbruk av sexualiteten som skadar andra människor - förnedrar andra människor - och vänder Gud ryggen. På vilket sätt skulle homosexuella som vill leva i långvariga trogna relationer på något sätt passa in i den här uppräkningen - det blir bara absurt!

1 Tim 1 - Redan när jag gav mig i väg till Makedonien bad jag dig stanna i Efesos och förmana somliga där att inte förkunna avvikande läror och ägna sig åt ändlösa legender om förfäderna. Sådant för bara till diskussioner och tjänar inte Guds plan, som verkar genom tro. Målet för dina förmaningar skall vara en kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro. Somliga har glömt bort allt detta och spårat ur i tomt prat. De vill lära ut lagen men förstår varken vad de själva säger eller vad de med sådan säkerhet uttalar sig om.Men vi vet att lagen är något gott, om man brukar den rätt och tänker på att den inte är till för rättfärdiga utan för dem som lever utan lag och ordning, för gudlösa och syndare, hädare och förnekare, för dem som bär hand på sin far eller mor, för dråpare, för otuktiga och män som ligger med män, för människorövare, lögnare och menedare och allt annat som strider mot den sunda läran. Så är det enligt det evangelium om härligheten hos den salige Guden som jag har fått mig anförtrott.

Uppräkningen här handlar än en gång om människor som förstör; de som slår sina föräldrar, de som dödar, de som förstör äktenskap, de som våldtar sina fiender, kidnappare, folk som sätter folk orättfärdigt i fängelse .... inte heller i den här uppräkningen är det ens rimligt att försöka få in människor som vill leva i goda långvariga relationer med varandra och vara av samma kön.

Frågan om homosexualitet som vi förstår homosexualitet i dag berörs helt enkelt inte i Nya testamentet heller. Jag tycker det är ärligast att erkänna detta. De som försöker besvara frågan med bibliska texter gör det med en helt egen interpretation - med en egen agenda. Man vill helt enkelt inte att Gud skall acceptera homosexualitet som en del av den skapelse och variation som skapelsen utgör - man vill att bibeln skall säga det man själv tycker. Tyvärr luktar det homofobi.

Jag tror inte att bibelns författare var positiva till att människor av samma kön levde tillsammans. För dem var det en underlighet och allt underligt var farligt och därmed förbjudet. Sådan var kulturen. Men det berättigar inte att påstå att det är Guds vilja. Mycket har ju hänt sedan dess och vi vet betydligt mycket mer än de gjorde och vi har en djupare förståelse av vad det är att vara människa och sexuell varelse. Bibelns texter talar helt enkelt inte om homosexualitet som vi känner det i dag - de talar om sexuella handlingar med människor av samma kön i rituella eller våldsamma syften. Det är något annat - något som vi tar avstånd från ännu idag.

Jag skäms över kyrkans sätt att behandla homosexuella genom tiderna och än i dag - vi har mycket att svara för inför Gud i denna fråga!

Det underliga i att våldta änglar...

Så var det dags för Sodom och Gomorra.

Jag hamnade i mailkonversation med en något mer fundamentalistisk broder än undertecknad. För honom var texten om Sodom och Gomorra utgångstexten för hur homosexuella är: De är sexmonster som är så uppfyllda av sina drifter att de till och med vill ha sex med änglar. För honom var alla invånarna i Sodom homosexuella. När jag påtalade orimligheten i detta sa ha att han så fruktade Gud att rimlighet var inget han vågade ta fasta på i sådana här allvarliga texter.
Att de inte ville ha sex med Lots döttrar visade ännu mer hur förtappade de var (mycket underlig människosyn och en helt felaktig interpretation av texten) ...

Tyvärr är denna uppfattning inte helt ovanlig bland en del kristna, men den som funderat något på vad homosexualitet är och hur människan fungerar inser snart att min konservative broders tolkning av händelsen är totalt orimlig. Helt enkelt dum!

Poängen med texten om Sodom och Gomorras förgörelse är att beskriva människor som var så fyllda av sig själv och sin girighet att de inte ville ta emot Gud när han besökte dem genom två manliga änglar.  (Kan änglar ha kön? - Det är en central biblisk fråga vi måste återkomma till!)

Gud var ett sådant hot mot invånarna att de till och med ville förnedra honom på det värsta sätt man kunde tänka sig, förnedra honom på samma sätt som man förnedrade sina slagna fiender; genom att våldta dem.

Att det alls inte handlade om sex visar historiens absurda lilla delberättelse där Lot ger ut sina döttrar till att bli männens sexslavar - men det var inte sex de var ute efter - det var förnedring av Gud. Denna lilla hemska händelse vill alltså tydliggöra att det inte var sex som stod i centrum utan hat.

De flesta andra bibelställe som hänvisar till denna berättelse hävdar också att det var städernas ogästvänlighet, deras fientlighet, deras själviskhet som var orsaken till deras beteende - och detta beteende  var så avskyvärt i Guds ögon att han förgjorde städerna. Invånarna ville helt enkelt döda Gud. Det fanns nästan inga rättfärdiga bland dem...

Denna tolkning är också så tydlig i det att berättelsen där de två männen (änglarna) besökte Abraham i Mambres terbintlund just handlar om hur en Gudsman gör, hur rättfärdig gudsman på beduinskt sätt välkomnar gästerna och dukar fram det finaste han har. Som kontrast visas därefter Sodoms invånare upp just som riktigt otrevliga typer.

De som hävdar att denna berättelse handlar om homosexualitet tror att homosexualitet handlar om var du stoppar in ditt manliga könsorgan - men det är inte homosexualitet - det är bara sex. Det som sker i Sodom är dessutom inte ens bara sex utan våldtäkt - en våldshandling som än i dag används för förnedringens skull.

Både män och kvinnor kan våldtas. Vi glömmer det ibland. Tänk om änglarna i berättelsen hade varit kvinnor, då  hade vi inte kallat händelsen heterosexualitet utan just vad det är: Våldtäkt. Så enkelt är det.

Man kan läsa  boken "The reign of the phallus" - den handlar om Mellanöstern och antikens sätt att med snoppen regera världen. Faktiskt en intressant bok som är mycket upplysande i dessa frågor.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att GT inte på något ställe egentligen talar om det vi i dag kallar homosexualitet. Inte så att det inte fanns, inte så att det uppskattades och regnbågsflaggor hissades utanför templet - men man förstod inte människan på det sättet. Man hade inte kunskap på det sätt vi har idag. Samhället hade ingen plats för alternativa samlevnadsformer. Allting handlade om överlevnad och befolkningsökning så att man kunde vara ett stort mäktigt och därmed tryggt folk. Man hade väldigt sällan möjligheten att vara dem man var - man hade en roll att spela. Tänk så mycket dold olycka det samhället skapade - så många olyckliga relationer - så mycket ångest och självförnekelse. Gud är god som låter oss leva i en helt annan tidsålder.

Hur slutade mailkonversationen med min konservative broder? Han slutade svara på mina mail eftersom jag inte fruktade Gud så mycket att jag inte ville använda min gudagivna hjärna och det lilla förnuft den rymmer. Jag var väl helt enkelt ogudaktig... en av de orättfärdiga som nu sitter och väntar på brinnande svavelklot - så kan det gå!

I nästa blogg kastar vi oss in i NT...

Homosexualitet är inte hednakult eller våldtäkt

När vi idag talar om homosexualitet står inte den sexuella akten i centrum (förutom hos en del predikanter på andra sidan Atlanten som tror att det är sex som allting handlar om).

På gamla testamentets tid fanns inte förståelsen av begreppet sexuell identitet. Man kände till att män hade sex med män och kvinnor med kvinnor - man visste säkert också att det fanns personer av samma kön som levde med varandra fastän man inte förstod varför - de var antagligen bara udda. Men att officiellt utgöra ett samkönat par par var inget som ingick i den samhällsmodell som man byggde.

Äktenskapet var ju till för den social trygghetens skull och i den sociala tryggheten låg att skaffa barn som kunde ta hand om en på ålderdomen. Dessutom var det en plikt att skaffa barn så att folket kunde växa och bli starkt.

Den sexuella akten mellan människor av samma kön kände man till huvudsakligen vid två tillfällen;

1. Vid den hedniska kulten, då människor bytte ut sina givna sexuella preferens (sex med motsatta könet) mot en för dem onaturlig sexualitet preferens (sex med samma kön) för att blidka sina Gudar.

2. När man besegrat ett fiendefolk förnedrade man dem genom att våldta både män och kvinnor. Man gjorde dem undergivna. Det handlar alltså om våldtäkt inte homosexualitet såsom vi definierar det i dag.

När den sexuella akten mellan människor av samma kön fördöms i GT ( 3 Mos 18:22 samt 20:13) är det en utsaga som återfinns bland judarnas renhetsföreskrifter. Man får tex inte ha sex med en hustru som har mens, man får inte blanda olika material i tyget osv. Alla dessa lagar är inget som gäller för oss kristna eftersom Jesus fullbordade lagen. Dessa lagar skulle hållas för att folket skulle förstå att de var ett utvalt folk som beredde sig för att bli det folk som skulle välsigna alla folk - en utsaga som senare växte till förståelsen av att man förbereddes sig för Messias. Orsaken, om man behöver leta efter en sådan, var troligtvis två:

1. att man vill att allt sex skulle leda till barnafödande eftersom Gud befallt att man skulle bli ett stort folk

2. Att sex med samma kön var något som förekom inom prostitutionen - det fanns ju tider då templet i Jerusalem var platsen för prostitution. Sex med de egna könet var ett alternativ - precis som det är i fängelserna när det andra könet inte är tillgängligt. Israels folk skulle hålla sig borta från sådant eftersom man skulle hålla sig undan från alla andra folk och bevaras "rent".

Sammanfattningsvis kan man säga att man inte förstod människan såsom vi förstår henne i dag. Vi vet att hon är en komplex varelse - vi vet att hon inte går att stoppa in i religiösa idealistiska ramar - hon måste få vara den Gud skapat henne att vara och mogna och växa utifrån den utgångspunkten. Sådant förstod man inte då. Gamla testamentet säger därmed inget om det vi talar om när vi idag talar om sexuell identitet och samkönade äktenskap...

... Men Sodom och Gomorra då!  Jag tänkte ta det i nästa blogg...

Homosexualitet, GT och det naturliga...

Jag har lyssnat på otaliga föredrag om homosexualitet och kristen tro - särskilt från USAs konservativa led. Det fascinerar mig. Deras argumentation är i mina öron så dum, olärd och kärlekslös som om den kom från helvetet själv.

Utgångspunkten är ofta redan bestämd: homosexuella kan inte vara kristna - och skall de vara kristna så innebär det att de måste omvända sig och sluta vara homosexuella och bilda familj med någon av det motsatta könet.

Man kan tycka att detta är ett problem i USA - men tänkande finns hos oss kristna i Sverige också. Oreflekterat har man redan bestämt sig för vad bibeln säger - och blir gärna Guds talesman i denna fråga - utan att ens ha kollat och tänkt efter.

Jag hade ett samtal med en kollega. Vi försökte tala om ämnet. Han var tämligen resonabel i insikten om att det fanns människor som kämpade med dessa frågor. När jag ändå tyckte att han förvånade mig i inkännande i frågan avslutade han samtalet med: "Men jag måste ändå säga att det är avskyvärt..."

Gud skapade Adam and Ewe, not Adam and Stewe... är ju ett känt uttryck. Man hänvisar till skapelseberättelsen.

För det första kan man konstatera att skapelseberättelserna är mytiska berättelser om ett urparadis som vi vet aldrig har funnits. Skapelseberättelsernas syfte var heller inte att vara en partsinlaga i debatten om homosexualitet och samkönade äktenskap. Den går som berättelse egentligen inte att använda i detta sammanhang.

Tanken man har när man utgår från skapelseberättelserna är att man vill hänvisa till det sk naturliga. Gud skapade det naturliga därefter har vi gjort saker och ting onaturliga.

Begreppet "naturlig" är farligt.  I naturen är förstås allt som existerar naturligt. En människa kan aldrig vara onaturlig eftersom hon är en del av naturen. Men när man använder begreppet "naturlig" i de här sammanhangen hänvisar man till en annan natur - en fiktiv natur som den verkliga naturen skall leva upp till för att räknas som riktigt naturlig. Det är absurt. Utgångspunkten för vad som är naturligt är alltså två mytiska berättelser från Mesopotamien!

De finns de som då hänvisar till hur kroppen naturligt är konstruerad. Det finns kristna som säger att ett organ är skapat bara till en funktion. Penisen är skapad till att föras in i slidan så att det kan produceras barn. Men hur dumt är inte det. De kan aldrig ens ha varit på toaletten för att upptäcka att man kan använda penisen till mer än en sak!

Det man kan använda den andra skapelseberättelsen till är att visa på kärnan i berättelsen. Kärnan är att Gud inte tyckte om att vara ensam - därför skapade kan Adam. Sedan insåg han att det inte var gott för Adam att vara ensam, därför skapade han Eva som en som var lik honom. Att det inte är gott att vara ensam är kärnan i den andra skapelseberättelsen. De som påtvingar homosexuella ofrivillig ensamhet borde därför ha en del att svara för inför skaparen.

Fortsättning följer...

HBTQ-frågor, samkönade äktenskap och Jesus...

Utifrån min förra blogg om bibelns äktenskapsteologi vill jag vandra vidare till den debatt som senast präglat Svensk och amerikansk teologisk debatt: Samkönade äktenskap.

Jag hamnade i en skriftutväxling med en kristen broder i en annan del av kyrkan. Han förfasade sig över Svenska kyrkans liberala syn på HBTQ-frågor och samkönade äktenskap och ville veta hur jag tänkte (- dvs om han kunde räkna mig som kristen eller inte)

Jag är väl förtrogen med "klassisk kristendom", som det heter när nya frågeställningar sätter oreflekterade sanningar på sin spets, så det är utifrån den utgångspunkten jag formulerar mig.

Jag tänkte dela upp ämnet i tre-fyra bloggar: Biologi och förutfattade meningar, GT, NT samt teologi. Jag gör det för min egen skull eftersom jag behöver få mina tankar på plats. Ni får gärna hjälpa till och "rätta" mig.

BIOLOGI och förutfattade meningar

Den tillgängliga forskning jag tagit del av hävdar med all tydlighet om att orsaken till homosexualitet är oklar eftersom människan sexualitet i sig är en mycket komplicerad funktion. Klart är dock att homosexualitet inte är ett val - det är något som är djupt rotat i ens person och oföränderligt. Det går att dölja, att förvränga - men en persons sexualitet är en del av vem man är. Homosexualitet är inte bara den sexuella akten, liksom heterosexualitet inte bara är den sexuella akten - det handlar om vem man vill leva med, vem man attraheras av, vem man blir förälskad i. Tyvärr behöver det sägas.

Orsaken till homosexualitet - om man nu skall leta orsak på samma sätt som man letar orsak till en uppkommen sjukdom, är ibland fysisk; den kan ha något med hur ens DNA är kopplat (Inte en egen gen utan hur generna är programmerade), det kan ha att göra något med på vilket sätt embryot utsatts för moderns östrogen o.s.v.
Det finns också psykologiska orsaker som är beroende av miljön o.s.v. Människans sexualitet är som sagt komplicerad och djupt grundad i hennes person.

Sexualiteten i alla dess former är en naturlig del av skapelsen - och på ett sätt bör vi räkna den som amoralisk i grund - ungefär som vårt behov av mat. Med mat är det så att vi gillar olika saker. Det som kan vara vedervärdigt för den ene är en delikatess för den andre. (Surströmming)

Katolska kyrkan har fått för sig att sexualiteten bara är till för att skaffa barn. Biologiskt kan vi nog säga att barnafödandet är en sekundärkonsekvens till varför människor (och de flesta djur) idkar samlag. Driften, tillfredsställelsen, den sexuella hungern, behovet av närhet, behovet att visa intimitet, behovet att knyta an till en annan är mer primära funktioner för sexualiteten än barnafödandet. Sexualiteten är en del av vad det är att vara människa.

Alla som haft själavård vet att kyrkans förhållningssätt till sexualiteten varit långt ifrån sunt. Hur mycket ångest och och oro har inte människors sexualitet skapat genom den osunda moralitet vi skapat kring dessa frågor. Vi anklagar samhället för att skapa anorektiker, människor som inte förmår äta sunt eftersom de försöker leva upp till en felaktig bild av vad det är att vara människa. Jag skulle säga att vi som kyrka skapat sexuella anorektiker som inte förmår leva de goda liv Gud gett dem att leva. Det är synd i sin rätta bemärkelse.

Jag förespråkar inte sexuell promiskuitet eller fri sex med alla - det är inte det jag syftar på - sexualiteten behöver skyddas eftersom den är en värdefull del av oss - och den har kontaktvägar rakt in i vårt hjärta - och det måste vi vara rädda om. Och det är just det jag vill att vi som kyrka skall vara!

I sin goda stävan efter att skydda sexualiteten har kyrkan ofta begränsat och förhindrat människor att leva med den sexualitet de har - detta gäller särskilt människor med homosexuell läggning. Vi har i oförstånd förespråkat avhållsamhet för de som har behovet av närhet av en människa av samma kön - vi har till och med på olika sätt skickat dem till helvetet. Vi har tvingat människor som faller för människor av samma kön att skapa en osund subkultur som under långa tider varit den enda tillflykten för dessa människor - därtill har vi haft mage att fördöma denna subkultur och haft den som argument och bevis för hur lösaktiga och promiskuösa dessa människor är - vi har inte gett dem tillfälle att leva de liv Gud kallat dem till - vi har inte gett dem möjlighet till att i vårt samhälle leva med den längtan de har. Jag är rädd att domen för detta blir hård för oss som kyrka på den yttersta dagen.

Vad bygger vi då detta förhållningssätt på? Länge trodde jag att det var bibliska resonemang som låg i botten. Men ju mer jag arbetat med frågan desto tydligare inser jag att det inte finns några bibliska argument som är hållbara för detta förhållningssätt. Grunden har varit xenofobi - rädslan för det annorlunda.

 Jag tänker att det är just xenofobin som Jesus befriat oss ifrån och därför är det på tiden att vi som kyrka gör bot och följer Jesus.

I nästa blogg tänker jag syssla lite med texterna i GT...

Det finns inga kristna äktenskap...

Jag lyssnade till debatten inför införandet av samkönade äktenskap i USA. De bibeltrogna konservativa ojade sig storligen. De har nu bestämt att dagen då högsta domstolen röstade för att konstitutionen gav samkönade par rätt till äktenskap var den dag så allting vände - detta var enligt dem tecknet på att Gud övergivit USA - nu krossades högsta domstolen de av Gud givna grundläggande värdena för en gudsstat: äktenskapet smutsades ner och omtolkades till oigenkännlighet. Man har nu gått bort från de bibliska värdena och Jesus kommer snart med sin dom. Det är stora ord man använder.

Detta hojtande fick mig att börja reflektera över vad Bibeln egentligen säger om äktenskapet. Svaret är: nästa ingenting. Ändå låter det i kristna led, också i Sverige, som att äktenskapet är en grundläggande princip för det kristna livet - om man inte vill bli  munk eller nunna. Det är nästan som om det vore en plikt att gifta sig.

I GT ser vi en bred flora av äktenskapsformer. Adam och Eva - som man gärna hänvisar till - gifte sig inte - det bara levde med varandra och låg med varandra. Lite längre fram i GT finns nomadens månggifte - en man och många hustrur. Där finns också haremet - kung David hade tusen fruar. Där finns arrangerade äktenskap och där finns äktenskap ingångna av kärlek.
Grunden i äktenskapet var inte den passionerade kärleken utan en praktisk överenskommelse som handlade om egendom och social trygghet. (se bara på budet: Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller han tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom... Kvinnan var alltså egendom likställd med åsnan)

Man fick inte skilja sig p.g.a. av att man då (i det rådande mansdominerade samhället) satte kvinnan på pottkanten och gjorde hennes framtid otrygg. Barn var pensionsförsäkring och åldringsvård - det var en viktig frukt av det äktenskapliga samlivet.

Gud hade befallt Israels folk att föröka sig - det var ett sätt att skaffa makt och bli ett inflytelserikt folk. Det gjorde också att man som ett stort folk kunde bevara sin identitet som ett utvalt folk bland alla andra...men allt detta gäller Israels folk.

I NT sker något radikalt. Jesus gifter sig vad vi vet aldrig. Det var något underligt för en jude. Enligt evangelierna - särskilt Johannes, är Jesu bästa vänner ogifta syskon. Jesus använder bilden av bröllopet för att tala om Guds rike - inte som ett bud om hur de kristna skall leva. När Jesu fiender frågar om vem som är gift med änkan som genomlevde sju syskon säger han att i himmelen finns inga äktenskap, i betydelse sådana praktiska institutioner är överflödiga där... Det enda ställe där Jesus egentligen talar om äktenskapet är när han citerar 1 Mos 2:24 där det står: "... det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett." När Jesus citeras i Matt 19:4ff har detta citat fått med ett "skall".. "Därför skall en man lämna.." Detta låg inte alls i originaltexten. Där var det bara ett konstaterande.. och det är ju svårt att sätta emot!

När vi kommer in på apostlarna förespråkar Paulus celibatet - men eftersom Jesus dröjer och man är lite svag i köttet är det bättre att man gifter sig än förbränns av åtrå, skriver han. Äktenskapet är inte rekommenderat - men bättre än att vara allt för sexuellt frustrerad. 

För en kristen i urkyrkan verkar äktenskapet därför inte vara speciellt centralt. Luther förstod det så också - han såg det som en god institution för samhället - men det var liksom lagt på skapelseplanet eftersom vi behövde organisera våra liv på något sätt och skapa en god grund för våra grundläggande behov av trygghet och åldringsvård. 

I dag är äktenskapet inte så mycket en social nödvändighet som tidigare. Vi har ett ganska jämställt samhälle där var och en kan få ha egen inkomst och självbestämmande. Det som är kvar av äktenskapstanken är att det inte är gott för människan att vara ensam. För dem som skaffar barn är det bra om man begränsar sina sexuella utsvävningar till en person så att det blir trygghet i familjen. Men att kalla detta kristet är nog att säga för mycket. Det är ju lika för de flesta människor i denna värld. 

Det som fascinerar mig är att det egentligen inte finns någon tydlig äktenskapsteologi i Bibeln - den är hämtad från andra ställen och från andra ideal. Äktenskapet kan vara gott för det - men detta tror jag ändå är en viktig iakttagelse. 

Den första församlingen väntade på Jesus och trodde han skulle komma inom några veckor - därför var äktenskap onödigt - men när han dröjde började man längta efter varandra - och då hänvisade Paulus till common sense. Märkvärdigare än så är inte bibelns äktenskapsteologi.

Det är viktigt att komma ihåg detta när vi vandrar vidare till det som USAs konservativa förfasar sig över: samkönade äktenskap i Bibeln...

Bibelmissbruk och bibelbruk

Vad är Bibeln egentligen för något? Kyrkan säger att den är Guds ord, men vad betyder det? Ingen av böckerna är ju skriven av Gud utan av människor - människor som inte kunnat förstå och därmed skriva något annat än det som de visste om utifrån den världsbild de kände till.

Det är vanligt att kristna människor tänker bibeln som en enhet - men det är den långt i från. Såsom vi känner Bibeln består den av 66 olika böcker och ett otal författare. Vi vet också att en del av skrifterna är redigerade av många olika redaktörer och skrivna av flera olika författare. De äldsta nedteckningarna av GT är från ca 900 fKr till ca 160 fKr - och NT någonstans från 50 - 100 eKr. Kanske är inte något av evangelierna ens skriva av någon som personligen mött Jesus - vi vet helt enkelt inte.

Bibeln innehåller heller inte en enhetlig teologi. Det finns många olika gudsbilder i Bibeln. Inte ens om Jesus finns det en enhetlig teologi - De fyra evangelisterna driver var sin teologi. Detta föranledde t.ex. Luther att vilja lyfta ur några av NTs texter eftersom han inte tyckte att de passade in. 

Det är därmed lögn när kristna förkunnare hävdar att Bibeln uttalar sig enhetligt. Det som binder ihop texterna till en enhet är den dogmatik som kyrkan senare utarbetat. Denna dogmatik lyfter fram vissa bibelställen och gömmer undan andra. Genom detta sållade vaskas en teologi som ser enhetlig ut. Därmed kan man aldrig säga: Bibeln säger - möjligtvis att; en viss bibelförfattare säger - och då läser man oftast den texten genom den teologi som man företräder. När någon säger: "Guds ord säger" - skall du svara: "Nej, din tolkning av de nämna bibelställena säger..." ... det är en viktig skillnad!

Jag anser inte att mångtydigheten i Bibeln är ett bekymmer eftersom kristen tro handlar om livet och livet är inte entydigt. Jag kan tycka det är ok att det finns många olika teologier i Bibeln och många olika teologier om Jesus - det gör bilden av honom mer levande - och vi kan tydligare använda texterna för att interpretera dem i våra egna liv. 

Dock går det inte att systematiskt tolka skrifterna bokstavligt. Det är här jag tror den stora vattendelaren går genom framtidens kyrka och gårdagens. "Mitt rike är inte av denna världen" säger Jesus - jag tror det är en utgångspunkt när vi läser skrifterna. Inte så att Guds rike inte handlar om denna världen - men skriften skall inte läsas med den här världens ögon - inte bokstavligt som en instruktionsbok. Vi skall förstå skrifterna genom vår inre människa - såsom delade erfarenheter av tidigare Gudsföljare - såsom vägvisare till Livet. 

Detta är inget nytt. Kyrkan har alltid burit med sig det andliga läsandet - det har varit hennes huvudsakliga läsande. Det är egentligen först när biblicismen började växa till i reaktion mot den allt mer ökade naturvetenskapliga kunskapen under 1800-talet som det bokstavliga läsandet blev populärt. Man såg under denna tid vetandet som ett hot mot tron - och menade i opposition mot naturvetenskapen att Bibeln var en säkrare källa till kunskap än vetenskapen. Denna hållning finns fortfarande kvar i bibelbältet i USA, i vissa kristna kyrkor i Afrika - och i fundamentalistiska grupper i Sverige.

Tidigare handlade kyrkan ofta i okunskap då den hävdade den bibliska världsbilden mot bättre vetande och exkommunicerade vetenskapsmän och brände skrifter. Kyrkan har med tiden backat från den dumheten och bett om förlåtelse. Dock inte biblicisterna. Tyvärr måste man förstå deras världssyn på samma sätt som man måste förstå Boko Harms eller IS världsbild. Den heliga boken står över förnuftet och samtalet med dem går därmed inte att föra med förnuftet som grund. 

Bibeln är inte till för att vara ett underlag för ett lands styrelsesätt - det är en bok för hjärtat. Så har kyrkans mystiker alltid förstått den. Jag tror att det mystika sättet att läsa bibeln är det enda som står kvar i framtiden - och det enda relevanta sättet att ta emot Guds ord på för nutidsmänniskan. Jag tror det är gott - det bokstavliga sättet att läsa skriften har inte burit mycket gott med sig under historien; bara utanfösatta människor, dispyter, krig och kättarförklaringar. Den tiden är snart över hoppas jag. 

Ju större kunskap vi får desto ödmjukare blir vi inför det heliga - "Guds rike är inom er", säger Jesus - kom till mig alla ni som hungar och törstar - jag skall skänka vila för er själ. 

Det är där Jesus har ett svar för oss; shalom...

Jesus var inte religiös

Kom Jesus för att skapa en ny religion?

Med tiden har jag blivit mer och mer övertygad om att så inte är fallet. Religion liksom alla världens "-ismer" kännetecknas av system som ger en färdig världsbild. Denna världsbild måste man bejaka annars är man heretiker eller förrädare. Detta bestraffas vanligtvis med dekapitering eller liknande.

Den  djupast liggande drivkraften i "-ismernas" och religionernas värld är att skapa ordning i tillvaron - få ett system av trygghet som förklarar och legitimerar en viss typ av handlande eller kultur.

För att legitimera sin religiösa- eller ideeologiska världsbild är det ofta helt ok att inom systemet ljuga, omformulera, förtiga det som är rimlig och det som för resten av världen är verifierbar fakta.

Jag lyssnade till en muslimsk skola som undervisade om att koranen är en större källa till kunskap än naturvetenskapen och att de genom koranen visste att sött och salt vatten inte kunde blandas eftersom Allah bestämt det så. De visste också att himmeln hölls uppe genom att den vilade på bergstopparna.

Jag lyssnade till amerikanska predikanter som för sina tusenhövdade skaror förkunnade att homosexualitet var en sjukdom och ett val av det onda - och att de flesta homosexuella var pedofiler - det hade de predikanterna statistik på. De visste också att berätta att det enda sättet homosexuella kunde föröka sig på var att bland ungdomar rekrytera nya medlemmar i den homosexuella stammen. Man häpnar. Det är inte bara en felaktig interpretation av skriften - det är dessutom lögn och dumhet så det står härliga till. Visst är detta extremism - men att legitimera antika skrifters världsbilder genom lögner och förvrängda sanningar gynnar aldrig något gott.

Jag talade med en religiös broder om att använda vår egen logik och förståelse av vad som är rimligt när vi läser Bibeln. Han svarade att han fruktade Gud så mycket att han inte vågade lite på rimligheten. Jag skulle säga att han i den stunden gick från att vara kristen till att vara religiös. Vi har nog med religion i världen!

Det kan ju bara finnas en värld - den världen kan vi bara möta med våra sinnen - med vad vi kan mäta och förstå. Gud kan rimligtvis inte heller kräva av oss att vi skall förstå något utöver våra sinnen - utöver vad vi anser rimligt. Att hålla fast vid antika skrifter utan att beakta rimligheten och att beakta det som forskning och vetande kommit fram till är inte bara dumt - det är att förneka Guds ledning i denna tid.

Jag skulle hävda att utgångspunkten för förståelsen av evangelium i dag måste vara Liv. Jesus är Vägen till och Sanningen om Livet. Inkarnationens grund måste vara att Gud upplyfter det mänskliga till att stå i centrum Vi behöver inte vara religiösa i vår världsbild - vi får vara fria och i Jesus se Livets väg: Han lät sig frivilligt upphöjas på korset så att hela världen kunde se vad kärlek var. Han lät sig dödas av religiösa företrädare, han lät sig dömas av lagen, såsom de tolkande den som menade sig vara trogna Gud och Jesus blev så till ett tecken; Livet ligger inte i lagen utan i befrielsen från alla de gränser och den lagbundenhet som det religiösa livet skapar. Jesus upphöjer kärlekens liv och gör det till utgångspunkten. Såsom han var - så skall också vi bli. Vägen dit går genom att leva med honom i den församling och med de gåvor han ger oss genom kyrkan.

Tänker jag rätt?

Om att veta för lite och tolka fel

För att förstå kristen tro och kunna tolka dess texter på rätt sätt behöver man djuplodande kunskap både om den judiska kulturen (och de kulturer som rört sig kring den och format den) och världsbilden och likaså om den hellenistiska.

Ur den judiska kulturen växte trons grund fram och ur den hellenistiska tolkades den.

Ett problem är att den tid där Jesus vandrade på jorden blandades judisk och hellenistisk världsbild ganska friskt - särskilt hos de judar som vistades utomlands - och de var många. Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska Bibeln (Ca 200 f Kr) var den judiska text de utvandrade judarna hade tillgång till och den led förstås av de begränsningar som alla översättningar lider av. Varje språk gestaltar ju dess kulturs världsbild - därför förbjöd man denna text inom judendomen ca 100 e Kr.

Men inom kyrkan behöll vi septuaginta som den enda texten vi översatte gamla testamentet utifrån. Det är inte förrän senare översättningar man börjat sätta ihop gamla testamentet utifrån de hebreiska textkällorna istället.

Detta har dock medfört en del problem. Eftersom man gjorde teologi av septuagina och den inte alltid stämmer med de judiska källorna har vi teologi som är byggd på felöversättningar.

Ett exempel är texten som i profetians form talar om att en jungfru skall föda en son (Jes 7:14) - i nya översättningar använder man det mer troliga: en ung kvinna skall föda en son. Det första är ju ett underligt uttalande i en judisk kontext - eftersom jungfrur sällan är havande. Men i en grekisk kontext är det inte orimligt. Många stora män blev född av jungfrur, många Gudar också. Alexander den store är ett välkänt exempel.

Kan det vara så att jungfrufödseln som vi bekänner inte egentligen är en jungfrufödsel på det sätt som vi hävdat. Maria jungfrulighet nämns ju bara i Matteus och i Lukas. Ingenstans i de tidigare skrifterna, d.v.s. breven nämns Marie Jungfrulighet. När Matteus och Lukas nämner dem görs det i typiskt legendartad skriftstil; det är stora symboler, överdrivna händelser - änglar och stjärnor.

En tanke jag umgåtts med handlar om denna berättelse egentligen är ett svar gentemot den hellenistiska kulturen, som en kommentar till berättelserna om den store Alexander och den hellenistiska gudavärlden. Här, säger man, föds en som är större än alla dessa stora män och gudar. "Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa." Kan det vara så att Matteus och Lukasevangeliets författare velat göra en markering; här skal vi berätta om en som är större än vad ni känner till  - och det skall vi nu visa i det som vi skall berätta om honom. Kan man tänka så?... jag finner det rimligt. Berättelsernas innehåll dör inte för att de inte är historiska skildringar. Jesus är fortfarande Guds son... vad det nu innebär.

Vad finns det för skäl emot denna tanke?

Jesus gillar naturvetenskaplig forskning

Varje tid behöver frilägga Jesus från alla de lager av kultur, missförstånd, maktanspråk från uttolkare, destruktiva hierarkier och annat skräp som lagts över honom och dolt honom.

Det finns få personer i världshistorien som blivit så kidnappade som Jesus. Jesus och därigenom bibeln har använts för att legitimera både goda handlingar, men tyvärr också många onda.

Det positiva är att ju mer vi lär oss, ju djupare kunskap om omvärlden, historien, mänskligheten vi har desto mer djuplodande kan vi gå för att vaska fram så mycket av den Jesus som vandra på jorden vi nu kan.

De kristna konservativa rörelserna, både inom den karismatiska rörelsen och inom den sakramentala, har en benägenhet att inte tro att att den kunskap vi faktiskt får fram genom forskning och framsteg är en gåva av Gud till oss för att vandra djupare in i mysteriet om Gud, om Jesus, om vad det innebär att vara en kristen.

Istället ägnar man sig ofta åt att förnekar denna kunskap och skapar på så vis en parallell värld där man lever sitt kristenliv och en annan värld där man lever sitt vardagliga liv. I dessa båda världar gäller helt olika regler.

Man kan vara förnuftig, resonerande, kritiskt analyserande på sitt arbete - men så fort samtalet kommer in på Gud räcker det med att hänvisa till den tolkning av bibeln som var och en menar är av alla tider given (vad just dennes tradition hävdar). Så kan man vara en tolerant människa i vardagen medan man gärna, i kristna sammanhang, med avsmak ser på människor med sexuell dragenhet mot det egna könet eftersom man inbillat sig att sådan avsky är av Gud gillad och nedskriven i Bibeln (Vilket jag hävdar att den inte alls är - jag återkommer till det i framtida bloggar), man kan använda läkarvetenskapens framsteg och forskning när man är sjuk, men hävdar ändå att Gud skapade jorden på sex dagar, man kan vara historiskkritisk till sekulär historieskrivning, men så fort man kritiserar eller analyserar Bibeln hävdar man att det är den onde som är i görningen.

Jag vill inte leva ett dubbelt liv - jag tror inte Jesus vill det heller. Min övertygelse är att han överlever i den värld som han mer och mer hjälper oss att upptäcka genom forskning och upplysning. Det är sådant den Helige Ande pysslar med tror jag. Det är tro - att tro att Gud har tillvaron i sin hand. Det är utgångspunkten för mina fortsatta tankar...

Jesus är inte Herre!

Jag hade lärt mig att den första trosbekännelsen som den kristna församlingen bekände sig till var "Jesus är Herre", Kyrios. Det passade väl in i det hierarkiska tänkande och den kungaliturgi och dogmatik som mer och mer började växa fram ju längre tiden gick i den tidiga kyrkans historia.

Jag har dock nu förstått att detta inte stämmer. Den första kristna bekännelsen var inte att Jesus var Kyrios utan Messias. Som vanligt glömmer vi att de första kristna var judar som levde i den judiska samhället och firade gudstjänst tillsammans med de andra judarna i synagogan. Några judar väntade på Messias medan andra judar menade sig har upptäckt honom i Jesus. Konstigare än så var det inte.

Det uppstod dock ett översättningsproblem när den kristna församlingen slutade att vara en församling som levde i den judiska kulturen för att efter år 70 och templets fall  mer och mer bli en församling som levde i den hellenistiska kulturen. Man kunde helt enkelt inte översätta begreppet Messias till grekiska.

Begreppet Messias var så djuplodande och så integrerat med den judiska kulturen så att man fick ta till ett annat ord - ett i sammanhanget mycket begränsat ord. Istället för att vara den som uppfyller profetiorna och lagen, istället för att gestalta den ideala människan och den som sammanfattade hela den judiska historien, den som var shalom, blev Jesus bara till Herre, en hierarkisk titel som inte innefattar broderskapet, gemenskapen och integreringen i det djupast mänskliga.

Jag tror det är viktigt att vi förstå detta innan vi fördjupar våra tankar kring Jesus. Han är så mycket mer än den hellenistiska kulturen kunde förmedla att han var - och vi är djupt integrerade i det hellenistiska tänkande genom den dogmhistoria och den världsbild  som mycket av vår kultur fortfarande präglas av.

Mer och mer försvinner den dogmatiska Jesus, den objektiva försonaren - till något annat, något mycket större, mycket mänskligare och som jag tror mycket sannare och angelägnare...

Kristna cirkelresonemang

Jag har märkt att kristna människor gärna vill vara trygga i sin tro. Man blir väldigt nöjd om någon med lite auktoritet berättar hur det är. Det man söker är ofta slutna logiska system som inte förvirrar tanken - system som är vattentäta för kritik eller diskussion. Man vill veta hur Gud är, hur man skall leva och vad man kan förvänta. Man vill ha sin identitet i sin tro.

Ett enkelt sätt att skapa trygghet i dessa slutna system är att skapa cirkelresonemang. Ett cirkelresonemang beskriver verkligheten på ett problembaserat specifikt sätt och presenterar en logisk lösning på problemet. Det känns skönt för många - då har man fått ett svar på en fråga man kanske inte ställt, och man behöver därefter inte fundera vidare.

Men om verkligheten visar sig vara mer komplex än verklighetsbeskrivningen, eller om problemet inte ser ut riktigt så som det är formulerat, bryts lösningen sönder och världsbilden rasar. Det som då ofta sker är att man in absurdum försvarar sin rätt att behålla sin verklighetsuppfattning även om den inte håller.

Lögnen är ett bra redskap som man då ofta använder. Statistik och oredovisningsbara undersökningar är också tecken på att det slutna systemen håller på att sluta sig än mer innan det imploderar. På vägen brukar det finnas två stadium till; det första är att man skapar en svartvit värld med vänner och fiender. För sina vänner utpekar man fienderna och målar upp dem som monster och farliga personer som inte är aktningsbara. Det sista steget är sektereringsprocessen; man blir en sekt som sluter sig för omgivningen och lever sin egen värld. Därefter dör man utplåningsdöden.

Man kan se att vissa rörelser inom kyrkan - också svenska kyrkan - har börjat gå den vägen. Jag skulle gissa att Jesus föredrar att vi går på andra hållet. Hans ärende är ju livet och alla männiksor.

För att nå ut med evangeliet om Jesus måste vi våga möta alla de svåra frågeställningar som finns i den antika världsbilden kontra vår mer moderna. Lösningen är inte slutna system där vi måste behålla den kristna tron i antika dogmatiska vattentäta system som förklarar allt och inget.  Evangeliet är i alla tider i sak detsamma - men förståelsen av det är unikt i varje tid. Så har det alltid varit. Se bara på krucifixens utformning genom tiderna; tusentalets segerkonung talade om evangelium på ett sätt - trettonhundratalets lidande Kristus talar på ett helt annat sätt - men Jesus är i båda fallen ärendet.

Vad är evangelium i dag? - Är det syndernas förlåtelse genom ett gudasänt barnoffer - eller behöver innebörden i den fruktansvärda historien tydliggöras på annat sätt än genom en för de flesta obegriplig offertanke? Vågar vi vandra utanför cirkeln?

Det uteblivna syndafallets konsekvenser...

Om syndafallet inte ägt rum som en historisk händelse - vilket inte torde vara troligt av många olika orsaker; dels att det enligt utvecklingsläran inte kan ha funnits något idealtillstånd som vi kan kalla paradiset; dels för att ingen utom Adam och Eva var närvarande - och att tro att de kunde skriva eller formulera den teologi som denna händelse skulle medföra kräver enorm inbillningsförmåga (och vi tror ju inte att Gud sände guldplåtar från himmelen med texten på) - samt att vi vet att dessa texter inte enkom är judiska utan tillhörde mytologin i området kring tvåflodslandet. ... om syndafallet inte ägt rum som historisk händelse utan snarare är en djup erfarenhet som mänskligheten bär med sig av ofullkomlighet och brustenhet, så får det konsekvenser för vår tro.

Det påverkar inte de övriga bibliska texterna i sig eftersom de inte verkar så fokuserade på denna händelse som vi inom den kristna teologin senare blivit. Vi måste minnas att mycket av den kristna teologin skapades när texterna lyftes ur det judiska sammanhanget och sattes in i ett antikt hellenistiskt och romersk perspektiv. Plötsligt blev den dualistiska världsbilden det nyckelhål varigenom alla texter lästes - och texterna började också läsas med en annan historiesyn än den som tidigare var rådande. Man gick från en judisk historiesyn till en mer antik historiesyn. Båda var olika och båda skiljer sig på olika sätt från den historiesyn vi har i dag.

Jag tycker om att jämföra med de egyptiska konstverken: Viktiga personer gjordes jättestora och mindre viktiga personer gjordes väldigt små. Man målade inte med perspektiv och man målade inte avbildande utan man målade berättande och värderande. Så gjorde man också i den judiska traditionen. Berättelsen bar en sanning även om det som berättades aldrig hänt. Det är viktigt att ha detta med sig när man läser de antika texterna och tolkar dem för vår tid.

Jag tolkar de övriga bibelböckernas förhållningssätt till syndafallsberättelsen som att den i sig inte var viktig som ett historiskt dokument utan som en beskrivning av just den erfarenhet av brustenhet och smärta som vi alla känner under livet. ...

...Men då blir Jesus också svaret på just denna erfarenhet - inte på en objektiv syndafallshändelse - det gör onekligen skillnad på de teologiska system vi försökt låsa in Gud i. Om detta vill jag reflektera mer längre fram...

En sak som slog mig i dag, när jag lyssnade på två predikanter som livligt fördömde samkönade relationer, var deras användning av begreppet "onaturligt"... "det var inte så Gud hade tänkt det", sade de - "i paradiset fanns bara heterosexualitet", sa de....

...hmmm, tänkte jag!

Jesus måste tåla verklighetens ljus!

Det finns en farlig längtan i oss kristna att försöka få tron att bli enkel och formulerbar - som en formel som skall svara på livets fråga. Ju längre jag vandrat tillsammans med Jesus på trons väg desto klarare står det för mig att ju mer vi försöker tränga in honom i begrepp och formler desto tystare blir han.

Jag har alltid haft mitt hjärta i dogmatiken och fascinerats över alla de tankar och den kunskap som skapat alla dessa formuleringar som försöker få trons liv systematiskt och logiskt. Men med tiden har jag också sett att varje gång vi formulerat en dogm, ett teologiskt begrepp, en helhetstanke om tron, så mister den sitt värde och blir till en formel. Jag tror att det beror på att vi så ofta glömmer att varje gång vi formulerar tron gör vi det i en specifik tid. Den tiden är snart förbi och kvar är formuleringarna - som i sig genast tolkas i den tid som då är - vilket betyder att de säger något annat än när de verkligen formulerades. Dogmatik och dogmatiskt tänkande måste därför vara en ständigt föränderlig disciplin - den måste hela tiden vara nytolkande och omtolkande.

Vi kan bara gå till Svenska kyrkans bekännelseskrifter för att se hur absurt den kan bli. Ingen vettig människa kan egentligen använda dem för att förklara Svenska kyrkans tro i dag - de är skrivna in i en historisk tid som inte längre är.

-Men visst finns väl grunderna där, säger vän av ordning; rättfärdiggörelsen genom tron skriftens auktoritet, kyrkosynen... Både jag och nej. Orden har inte samma valör längre, frågorna är inte desamma.

"Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av Sann Gud..." bekänner vi i nicenska trosbekännelsen... men orden betyder inget längre, eftersom frågan de försöker besvara för de flesta är bortglömd och bevarad bara i fragmentarisk form hos de lärda kyrkohistorikerna.

För mig är det en befrielse att veta att jag inte behöver tro på formuleringarna som fäderna (och någon enstaka moder) formulerat, men att jag med deras erfarenhet kan få en vidare syn på vem Gud är genom tiderna.

Det finns en naiv form av kristen tro som inte vågar gå in i verklighetens komplexitet. Tyvärr är den formen av kristendom ganska utbredd eftersom den är tillsynes enkel. Det är en antiintellektuell tro, en barnatro i dess naiva form. Problemet är att den tron inte håller när kunskapen ökar och verkligheten tränger på. Tyvärr ser jag en djup rädsla i många kristna sammanhang att möta denna verklighet. Det är min djupa oro och sorg. Kristen tro måste kunna bäras av en frisk verklighetsuppfattning, förankrad i erfarenhet och kunskap. Kristen tro dör om den inte släpps ut ur sin religiösa bubbla, ur sin fantasivärld. Jesus tål verklighetens ljus.

När vi läser skriften behöver därför vi gå bortom dogmerna och bortom längtan efter att få  Bibeln till en logisk enhet. Det är den inte och har aldrig varit. Logiken är illusorisk. Det finns inte en teologi i skriften - det finns flera. Det är en poäng i det som är Gudagiven.

Syndafallet som aldrig ägt rum?

Det finns i de kristna leden kreationister som hävdar att skapelseberättelsen är en historisk berättelse om hur Gud skapade allting. Dessa har mycket att förklara. De flesta av oss är inte kreationister i den bemärkelsen utan vi accepterar utvecklingsläran såsom forskarna visat att den fungerar. Att göra annat vore ju att förneka den gudagivna förmågan till att tänka och ta ansvar för logiken i sina tankar.

Istället tänker de flesta av oss att skapelseberättelsen handlar om ATT Gud skapade, inte HUR. Vi läser texten som en poetisk beskrivning av Guds storhet - en lovsång helt enkelt. Vi vet också att den första skapelseberättelsen (1 Mos 1:1 - 2 Mos 2:4) huvudsakligen i den judiska historien inte handlat om skapelsen primärt utan om sabbaten, om att sabbaten tillhör skapelsen och är av Gud befalld.

När vi kommer till andra skapelseberättelsen och syndafallet (1 Mos 3 ff) intar vi ofta en något annan hållning. Det är kanske inte så att vi tror att Adam och Eva, trädgården och ormen egentligen fanns på det sätt som de är beskrivna, det är ju tämligen orimligt att det vore så, men vi använder ändå denna berättelse för att legitimera att det en gång i historien funnits en ideal tid - en tid då ondska och mörker inte fanns, en tid då allt var så såsom Gud ville att det skulle vara - paradiset. Vi säger också att detta paradis är en förebild för den kommande himmelen.

Problemet uppstår när vi försöker hålla ihop utvecklingslärans undervisning om att skapelsen är en ständigt pågående process som aldrig är färdig och framför allt aldrig varit mer utvecklad än den är just nu, med bilden av att allting en gång varit färdig och sedan blivit sämre, fallit i synd. Utvecklingsläran påvisar på det allra mest tydliga sätt att den ideala tiden aldrig funnits, att paradiset aldrig kan ha existerat.

Det största problemet med denna krock är att vi i kristen teologi byggt hela vårt tänkande på att Jesu försoning handlar om att försona detta fall och på något sätt genom Gudsriket och himmelen återskapa paradiset. Men hur kan man återskapa något som aldrig funnits, hur kan man upprätta människor från ett fall som aldrig kan ha ägt rum?

Måste man som kristen förneka det vi vet genom nutida forskning och istället gå in i en förlegad mesopotamsk och antik världsbild?

Jag tänker att om kristen tro och teologi inte går att förankra i den verklighet vi lever i utan tvingar oss att leva i en värld och tänka i en annan, då har hon ingen existensrätt. Då är hon en lögn. Jag tror inte att så är fallet...

Om detta vill jag tänka

Jag har varit kristen i många år. Kyrkan är mitt hem och min arbetsplats. Teologi är min livsluft - eller rättare sagt samtalet om teologi, tro och liv är min livsluft. Jag vill söka sanningen - hur pretentiöst det nu än är - men sanningen är viktig och kräver en ständig öppenhet för omvärdering och nytolkning. Jag vill använda denna blogg till detta samtal.

Jag väljer att vara anonym eftersom vi har en märklig förmåga att i kyrkliga kretsar sätta in varandra i olika fack och därefter lyssnar vi inte längre på varandra utan bara etiketterar varandra. Då dör tanken glädjen och samtalet.

Min stora fråga är hur man kan vara kristen i denna tid utan att samtidigt leva i en parallell religiös låtsasvärld. Hur lever vi som kristna i denna tid, med den otroliga kunskapsbank vi ärvt och som ständigt förnyas, utan att samtidigt intellektuellt tro att vi behöver tränga in verkligheten i en slags antik världsbild som vi vet inte längre existerar. Vad är det vi behöver omtolka, förstå på nytt sätt - eller på nytt upptäcka? Hur blir vi trovärdiga kristna i denna värld och i denna tid - har kristen tro en framtid eller måste hon dö bort med den antika världsbilden? Hur är vi sanna?

Frågan är inte enkel - under mina år som kristen och som präst har jag så många gånger upptäckt vad lögnen gjort med oss - hur den förkrympt oss och gjort oss förvirrade. Hur många gånger har jag inte mött kristna som varit så rädda för ny kunskap att de i förtvivlan slagit omkring sig för att försvara sin tro - och på vägen dödat både sin egen trovärdighet och andra människors längtan till det stora, underbara kristna mysteriet - livet - Jesus.

Om detta vill jag tänka!