Normal homosexualitet

Jag måste återvända till samtalet om homosexualitet igen. Lyssnade på ett föredrag av en kristen broder som menade ett homosexualitet inte var förenlig med kristet liv eftersom det inte var naturligt. I debatten ställdes frågan om vad som gjorde en människa homosexuell. Naturligtvis kom de vanliga försöken till förklaring fram: sociologi, felaktig hormonell besprutning av fostret, övergrepp, psykologiska orsaker, ofta fobi för det andra könet osv.

Sanningen är att man inte vet.

Orsaken till att man inte vet är att frågan är felaktig. Vi tror att det finns en biologisk sexualitet som liksom är "original - och normal". Därefter finns det förvrängningar av det "normala"såsom bisexualitet och homosexualitet. Man utgår alltså från att det finns en "paradisisk sexualitet" såsom Gud skapat den - såsom skapelsen tänkt . Men saken är den att något sådant urparadis där människan en gång monterades som en fullkomlig människa aldrig funnits. Homosexualitet har därmed alltid funnits och kan inte sättas in på en skala om förvrängningar kring det "ursprungliga". Homosexualitet bara finns som en del av den biologiska mångfalden, liksom blåögda, brunögda, vänsterhänta och människor med stora öron.

Det kan låta självklart - men är det långtifrån i många människors tänkande. Homosexualitet är ingen abnormitet - det är vanlig sexualitet - inget annat...

Julkrubban splittras i tusen bitar

Visst är det väl underligt att man inte i något av breven i NT talar om Jesu födelse. Eftersom födelsen enligt Matteus och Lukas är så spektakulär borde ju något av dessa händelser nämnts i något sammanhang.

Inte heller det tidigaste evangeliet eller det senaste talar om Jesu födelse.

Den enda profetian om Jungfruns havandeskap finns i Jesaja och är en trolig felöversättning från hebreiskan till grekiskan där ordet ung flicka översätts med jungfru. Det verkar också vara denna översättning som Matteusevangeliets författare och Lukasevangeliets författare hänger upp sina tankar om Jesu födelse på. Det är inte mycket.

Till detta kommer att stilen på födelseberättelserna - för de är ju två ganska olika berättelser - är skrivna i någon slags högtravande symboliks stil. Det är snabba, ganska överdrivna penseldrag som författarna målar med.

Matteus låter Jesus födas hemma i Betlehem, tryggt och varmt - men drar till med Stjärnor, stjärntydare, flykt till Egypten - Det är Josef som får besök av ängeln, inte Maria. Familjen är bosatt i Betlehem, men p.g.a. politiska problem får man efter flykten bosätta sig i Nasaret.

Lukas kontrar med att ängeln först besöker Maria i Nasaret - där de nu plötsligt bor. Hon hälsar på sin släkting Elisabeth och brister ut i gammaltestamentligt inspirerad lovsång - inte olikt Miriam, Moses syster när de kommer över Röda havet.
Kejsar Augustus har pålyst en skattskrivning - och varje jude måste återvända till sin hemstad. Josef som var släkt med David sedan tusen år tillbaka (Snacka om att hålla reda på släkten) fick träffa hela släkten i Betlehem. Eftersom David hade tusen fruar och de flesta säkert gav barn, som gav barn som gav barn under tusen år, borde det varit en enorm tillställning i Betlehem - inte undra på att det var trångt - och man kan fråga sig hur Josef nu fick låta den höggravida Maria vandra hela vägen till Betlehem eftersom hon nu var bosatt i Nasaret..
Lukas har struntat i stjärntydarna och stjärnan och istället kallat in några herdar som fick möta hela den himmelska änglakören under sitt nattpass.

Jesus blir omskuren i templet, vilket torde vara ovanligt, och där får han träffa Symeon - och inte minst Hanna. Hanna var gammal - och dessutom tillhörde hon en utdöd del av Israels folk, hon kom från den utplånade Ashers stam som nu plötsligt verkar ha uppstått från de döda.

Vi får enligt Lukas också följa med den tolvårige Jesus till templet då familjen återigen besökte Jerusalem - och nu briljerade Jesus med sin kunskap - fastän han tillhörde de fattiga, trots att han inte blivit religiöst myndig - också detta är Lukas ensam att berätta om.

Det underliga är att vi så sällan ser att Jesu födelse är två olika berättelser. Vid julkrubban låter vi dem smälta samman till en enda berättelse som kryddas med kameler och en ensam oxe i stallet.

Det är så mycket som tyder på att dessa berättelse inte skall förstås bokstavligt. De utgör den fond mot vilken Jesusgestalten senare målas. Varför är vi så rädda att förstå det? Varför måste vi få nutida kristna att acceptera underligheterna kring Jesu födelse som historiskt sanna när så lite talar för att de är det? De är ju talande berättelser i sig?

Om vi menar att de är historiskt sanna ställer de fler frågor än de besvarar - vad skall vi då svara när folk undrar om vi är kloka i huvudet som tror att detta är historisk sanning? Eller är det något jag missat?

Jesu pappa?

Debatten om jungfrufödseln blossar upp med jämna mellanrum. Måste man tro på den - och i så fall hur?

Under den tid i livet, då jag tänkte att den kristna tron var ett slutet system av finurligt uttänkta sanningar som aldrig motsade sig eller gick att intellektuellt ifrågasätta, förstod jag jungfrufödseln som en absolut och logisk konsekvens av Guds människoblivande. Maria var jungfru och födde utan föregående samlag eftersom han som skulle födas var 100% människa och 100% Gud - han var ju född och icke skapad av samma väsen som Fadern. Skulle Jesus bli till genom ett vanlig samlag skulle det innebära att Gud i så fall skulle komma in i Jesus senare. t.ex vid dopet - och den dogmen har ju kyrkan förkastat, så på det sättet kunde det inte ha gått till.

Visserligen är det ett litet problem med Jungfru Marie delaktighet i syndafallet. Under antiken., fram till 1800-talet förstod man ju kvinnan endast som en kruka som mannen planterade sin säd i - men när vi  upptäckte att kvinnan hade ett ägg - och på det sättet bidrog med sitt kött till det nya barnet, skulle det ju innebära att lite syndfullhet skulle kunna komma in i Jesus också - men katolska kyrkan löste det ju åt oss genom att införa dogmen om Marie obefläckade avlelse - så var det problemet löst.

Men ju längre jag levt i kyrkan desto underligare blir detta dogmastiserande - och så ojudiskt.

Jungfrufödseln var ett begrepp under antiken som innebar att man ville särskilja personen som fötts från andra personer. Jungfrufödseln var ett sätt att hedra personen och påvisa att han var större än hans biologiske fader - han var av gudomligt ursprung.

Kan man inte tänka - utan att egentligen ta ställning till hur Jesu konception gick till - att syftet med jungfrufödseln inte är att beskriva biologi utan något annat - något som handlar om att beskriva den person man talar om i en annan dimension.

Kanske ville Matteus (och till viss del Lukas) beskriva Jesus som något större än de romerska kejsarna, större än Alexander den store, större än en del gudar i den hellenistiska kulturen - de var ju också ofta födda av jungfrur. Men Jesus är större än de - till och med stjärnorna på universums himmel bockar sig för honom!

Jesu födelses mysterium - och fundamentalismen

Vad är det vi tror på egentligen? Är det Bibelns ord, är det kyrkans dogmer, är det min kulturs tolkningsnycklar, är det min egen erfarenhet? I ärlighetens namn måste man nog säga att det är en blandning av dem alla.

För de flesta är detta nog inget problem eftersom vi måste ha en närhet och en distans till alla dessa faktorer.

Hos den oreflekterade delen av kristenheten är det dock ett problem. Till denna kategori lägger jag både dem som är traditionskristna av bara farten - men också många av de konservativa rörelserna. Jag känner dem väl. Problemet uppstår i den stund då man inte tror att alla dessa faktorer påverkar mitt sätt att tro. Plötsligt har man fått för sig att man har en objektiv syn på bibeln, på dogmatiken, på kyrkans lära - och att man alls inte är påverkad av den kultur man lever i just nu. Det är ur denna dumhet som fundamentalismen hämtar sin näring.

Jag låg i går kväll och funderade på Jesu födelseberättelser. Det finns bara två - och de är väldigt olika. Matteus hävdar att Jesus är till genom den helige Ande utan att Josef eller någon annan man legat med henne. Lukas öppnar för helt andra tolkningar då han konstant kallar Josef för Jesu far. Enligt Matteus bor de i Betlehem och flyttar först efter Egyptenflykten till Nasaret - men i Lukas bor de i Nasaret och skattskrivs i Betlehem och enligt Lukas är de aldrig i Egypten.

Jag tänkte fundera några bloggar på Jesu födelseberättelser... och samtidigt fundera på hur vi trosmässigt håller oss till dessa - och vilka konsekvenser det får...

...det är nog lite homofobiska vibbar i luften trots allt...

Det slog mig hur absurt vi ibland tänker om saker och ting. Samtalet rörde sig kring homosexualitet och kristen tro. Man menade att man på Jesu tid visste om homosexualitet såsom vi känner den i dag. Jag tror både det stämmer och inte stämmer, men det har jag redan redogjort för i tidigare bloggar.

Det som blev så tydligt för mig var vilken betydelse man gjorde av just detta att man eventuellt tänkte om homosexualitet som långvariga relationer. Min meningsmotståndare hävdade att detta betydde att vi idag inte kunde göra en annan tolkning av ärendet än att homosexualitet bör fördömas i den kristna kontexten..

Men hur kan man tänka så?... vi har ju ändrat förhållningssätt med självklarhet i alla andra lägen; kvinnosynen i GT och på Jesu tid stämmer ju inte riktigt överens med den vi i normala sammanhang har i dag. Kvinnan är inte en halvmänniska - hon har samma värde som mannen har i vårt samhälle. Det hade hon inte på Jesu tid. Även om Jesus och Paulus försöker lyfta upp kvinnan gör man det ändå inte riktigt hela vägen ut. Man tar fortfarande hänsyn till den rådande kulturen.

Samma sak med barn. Det är inte längre människor i vardande - de är fullvärdiga människor. Det finns massvis med exempel på saker vi tolkar om i vårt samhälle. Varför inte frågan om homosexuella?

Orsaken till att vi har en annan människosyn i dag beror ju på att vi vet mer, har djupare insikter i vad det är att vara människa. Om detta gäller barn, kvinnor, slavar, förhållandet till aga, till människor som spelar teater, till soldater o.s.v. - varför gäller det inte då homosexuella? Vi vet ju mer i dag om vad sexuell identitet är än man gjort tidigare - till och med mer än man visste på sjuttiotalet då homosexualitet fortfarande klassades som en sjukdom i Sverige. Varför blir den antika världsbilden och människosynen plötsligt i det sammanhanget gällande - när vi fritt tänker annorlunda om alla andra områden.

...det är nog lite homofobiska vibbar i luften trots allt...

Att plocka Bibeln ur den antika lådan

Den högutbildade konservativt kristne mannen fick frågan om han trodde att berättelsen om Jona i valfiskens buk hade hänt rent historiskt sett. Han tvekade en sekund och svarade: Eftersom Jesus trodde att berättelsen var sann tror jag att den är sann!

Det slog mig i det ögonblicket hur fel det kan bli när vi försöker vara trogna Gud och skriften och samtidigt kopplar bort vår hjärna.

I dag är det väl i princip ingen som tror att man kan leva i en fisks mage i tre dagar och överleva - man tar för givet att detta är en sedelärande berättelse - en mycket god berättelse, men ingen historisk händelse.

Ändå är den intervjuade mannens inställning inte helt ovanlig.

Det verkar som om vi inte riktigt kan transformera över evangeliets kärna till vår tid och vår världsbild. Det vi istället gör är att vi tvingar in nykristna människor in i en antik världsbild. Vi bjuder in dem i en fascinerade värld av symboler och bibliska kopplingar mellan nya och gamla testamentet, de får åka med en stund på kyrkohistoriens tåg och se hur dogmer och troshjältar växer fram. Därefter går man tillbaka till sitt vanliga liv med en helt annan världsbild - och man ser inte den gigantiska krocken mellan dessa världar.

Det kan se ut som så: När man läser skapelseberättelsen tar man för givet att det funnit ett urtillstånd som var gott och som människan genom att äta av frukten i paradiset trasade söner och därför blev utkastade ur paradiset - men sedan går man ut ur texten och in i vår verklighet och då är det naturligt att man accepterar evolutionsberättelsen som i sig säger att det aldrig har funnits ett fullkomligt urtillstånd där allt var bra. Ändå bygger frälsningsteologin mycket på just fallet från denna goda urskapelse.

Vi gör så gång på gång. När vi läser bibeln tillåter vi helt andra logiska principer i den religiösa tankevärlden gälla än i vårt vardagliga liv. Många kristna tro att det måste vara så - men det beror egentligen bara på att vi inte kunnat översätta texterna till att vara användbara i dag - vi har inte kunnat lyfta ur dem ut den antika lådan för att se att de har relevans i vår tid.

Jag tror att kristen tro blir mer och mer irrelevant om vi inte lyckas med detta.

Det finns två felaktiga sätt som kristna reagerar på dessa tankar har jag märkt. Antingen stänger man in sig i den antika tankevärlden och vägrar låta tidens påverka tolkningen. Detta är den sk konservativa linjen  - om verkligheten inte stämmer med mallen är det inte mallen det är fel på utan verkligheten - därför är det lättast att förneka verkligheten.

Den andra sidan är att låta allt bara bli intetsägande utsagor om livet - tolkningsbara dikter som bara får relevans för individen som läser dem. Det är heller inte en fungerande väg att går. Bibelns skrifter är kyrkans skrifter - de är satta i ett sammanhang som vi tror Gud har lett - det har gett oss dogmhistorien, liturgihistorien, och kyrkohistorien. Att källkritiskt granska texterna gör dem inte mindre relevanta - men det hjälper oss att se på vilket sätt vi skall ta dem med in i vår tids verklighet - så att de får den relevans som de skall ha.

Bibeln är ju Guds ord - det måste vi ta allvarligt och studera och bruka och debattera. Men vi skall inte tro att vi tar Guds ord på allvar om vi kopplar bort våra hjärnor och inte gör vår läxa; att översätta dem in i vår tid så att evangeliets ljus får lysa också över vår tid.